ÖVERBEVISAD

Fakta»
Nilla Lindkvist ålder: 25 år. Bor: I Uppsala.
Gör: Läser credoakademins bibelskola i Stockholm,
har studieuppehåll från samhällsvetarprogrammet på Uppsala universitet.
intressen: Dans, sång, kultur, konst, psykologi och vänner.

”Jag har alltid trott att jag inte kunde bli troende."

Statsvetaren Nilla Lindkvist trodde inte att hon kunde tro. Men en serie omständigheter under det senaste året förändrade allt och gav henne en mening hon aldrig tidigare upplevt. 

Man skulle kunna beskriva Nilla Lindkvists uppväxt som vanlig. Om det nu finns något sådant. Trygg är ett annat ord hon använder. Nilla växte upp i en medelklassfamilj i tre medelstora svenska städer. Hennes mamma jobbade inom museibranschen vilket gjorde att familjen först flyttade från Borås till Strängnäs och därefter vidare till Gävle. Det fanns hos föräldrarna ett stort intresse för kulturer och ideologier. Dock ej för religion.
– Tro var en ickefråga i min familj. Min mormor och morfar engagerade sig en del i kyrkan efter pensionen och mamma sjöng också i kyrkokör. Men vi har aldrig talat om trosfrågor även om jag minns att jag som barn var ganska intresserad och frågade mycket om hur allt hängde ihop, berättar Nilla.

Vi möts på Kungsholmen i Stockholm. Ett bullrigt café. Eftermiddagspuls och en spellista med ”RnB” från ett drygt decennium tillbaka. Minnen. För tio år sedan gick Nilla i högstadiet. Hade någon då talat om för henne att hon ett decennium senare skulle ägna heltidsstudier åt kristen tro och Bibeln på en skola i Stockholm, hade hon förmodligen trott att någon drev med henne. Kanske samma sak för bara ett år sedan.
– Jag har alltid trott att jag inte kunde bli troende. Tänkt att det där är för andra, det gjorde jag ända fram till dagen då jag tog emot Jesus.

Våren 2012. Nilla Lindkvist har just kommit tillbaka till studieorten Uppsala efter plugg i England. Hon älskar resandet. Det finns en ständig längtan inom henne efter nya intryck och impulser. En törst som för henne ut. Mot nya länder, upplevelser och människor.
– Resandet har varit ett slags sökande för mig. Jag har känt en slags tomhet. Vad är meningen med allt? Jag har sökt mig till olika kulturer, olika typer av människor. Så här i efterhand tror jag att det sökandet främst handlade om att söka efter Gud. Jag försökte tänja på gränserna när jag reste. Jag festade mycket, träffade killar och allt det där. Testade livets gränser liksom. Men den här gången, i England, var det som att någonting inte stämde.
– Jag var trött på att söka, trött på livet, trött på att inte veta. Jag hade sökt i flera år. Funderat på meningen med livet och det ultimata sättet att leva. Jag orkade inte tänka på det där mer. Så jag gav upp.

Men det avbrutna sökandet skulle inte innebära slutet på berättelsen om Nilla och Gud. Snarare var det som att beslutet att ge upp öppnade en ny kontaktyta inom henne. En dörr på glänt mot något eller någon. En kille som hette Oscar hade just flyttat in i studentkorridoren. Han pluggade teologi. Och trots Nillas övertygelse att kristen tro inte var något för henne blev diskussionerna om Gud många och långa.
– Jag märkte att jag öppnade upp i de här samtalen. Jag hade sökt inom politik, buddhism, olika ideologier och kulturer och alltid sagt att jag inte skulle kunna bli kristen, för jag vet att det inte funkar. Att det inte är trovärdigt. Men efter att jag kom hem från England var jag inne i en period då jag gjorde upp med det där tvärsäkra. Och det var faktiskt ganska skönt.

Hösten 2012. Det blev en märklig höst. Ingenting fungerade som vanligt. Nilla hamnade i ett stort bråk med en av sina bästa vänner. Hon kände sig uttråkad och hade svårt att lyckas med studierna. Det hade aldrig tidigare hänt henne.
– Dessutom kände jag inte så många på kursen, och jag gick runt och tyckte lite synd om mig själv. Samtidigt fanns de där samtalen om Gud kvar malande i huvudet. Under sommaren när de andra studenterna lämnat korridoren hade Nilla och teologstudenten Oscar blivit kvar. Och diskuterat. När hösten kom hade hon flyttat till en annan studentlägenhet. Där mötte hon en tjej i trapphuset, som bjöd in henne till en fest. Det var något speciellt med henne, hon lyste liksom av öppenhet och kärlek. Även om jag redan hade planer den kvällen så gick jag dit.

"Jag var trött på att söka, trött på livet, trött på att inte veta.

"Jag var trött på att söka, trött på livet, trött på att inte veta.

Festen visade sig vara fylld av kristna studenter från Johannelunds teologiska högskola. Nilla, som aldrig tidigare träffat någon hon upplevt haft en levande tro, såg sin chans att ställa alla de där frågorna som bankade på insidan.
– Här måste det finnas bra källor, tänkte jag. Så jag satte mig ner med dem och började fråga. Om Gud, tron, hur de blivit kristna och hur de såg på olika saker. Jag var verkligen intresserad av vad de hade att säga och vi fick ett väldigt bra samtal den kvällen. Nilla började umgås med Rebecka som bjudit henne till festen och hon intresserade sig allt mer för grannens tro.
– Jag kände att jag behövde fundera rationellt kring vad det här med tro handlade om över huvud taget. Jag är konfirmerad, men hade aldrig tidigare varit intresserad på ett djupare plan. Det fanns inte på kartan att tänka ”oj jag kanske håller på att bli troende”. Men hjärtat började öppnas.

"Att Gud älskar mig. Det kändes så himla stort"

"Att Gud älskar mig. Det kändes så himla stort"

Våren 2013. ”Hur ska man gå vidare då?” Till sist hade hon ställt frågan till Rebecka. Nilla hade gått runt med tankarna om tro hela hösten. Parallellt med samtalen med de nya kristna vännerna hade hon haft livliga diskussioner med en kille hon dejtade.
– Det var en ganska destruktiv relation. Vi var väldigt ärliga mot varandra och diskuterade och kritiserade allt hela tiden. Men det lärde mig mycket om mig själv, jag fick brottas intellektuellt. Jag var fortfarande väldigt intresserad av det här med tro och nu kände jag ett stort behov av att lära mig ännu mer. Rebecka tipsade om en så kallad Alphakurs, en slags grundkurs i kristen tro. Nilla beskriver det första kursbesöket en vinterdag i Korskyrkan i Uppsala som att kliva in i en helt ny värld.
– Man kände sig så otroligt välkommen. Det var ingen känsla av ”vad gör du här”. Jag upplevde bara kärlek och gästvänlighet och förstod att de verkligen levde som de lärde. Det var en plats där alla fick vara som de är. Och det säger man ju ofta lite klyschigt, men här stämde det faktiskt.
– Jag tyckte också att kursen var en så himla bra idé! Det är ju helt fantastiskt att man i kyrkan bjuder in icketroende människor och vi får kritisera och ställa frågor om tron på våra villkor. Det kändes ofarligt på något sätt och det var precis vad jag behövde, berättar Nilla exalterat.

Gruppen Nilla hamnade i under kursen var spretig. Olika folk med olika förkunskap. Nilla hade redan hört mycket av det som sas, ändå var det som att något hände när man fick sitta i en grupp och fundera tillsammans.
– Det blir verkligen en fin och speciell känsla i en sådan där grupp. Jag kokade av frågor, och för varje svar man fick så kom tusen nya frågor. Efter fyra gånger på Alphakursen provade Nilla Lindkvist att be för första gången. Hon satt hemma på sängen i studentlägenheten. Plötsligt kom tårarna. 
– Jag kände en otrolig tacksamhet och ett starkt behov av att tacka för allt jag fått. För hur lyckligt lottad jag är, för min familj och mitt liv. Det var en överväldigande känsla. Det var nu jag började inse, shit det här stämmer ju. Att Gud älskar mig. Det kändes så himla stort, berättar Nilla.

Hon hade hört att man kunde be Gud om ett tecken. Ett slags bevis för att det hon kände var på riktigt. Och något hände faktiskt. Inga spektakulära saker, men i vardagen och inom henne själv hände saker som för Nilla blev tecken på att det här med Gud faktiskt var på riktigt. Känslan på insidan växte undan för undan och när Alphakursen i mitten av mars hade en heldagssamling bestämde hon sig för att ta nästa steg. 
– Vi hade haft tre föreläsningssessioner och i avslutningen på eftermiddagen skulle vi för första gången ha en andakt. Det var en väldigt öppen samling, man kunde bara sitta stilla i kyrksalen och om man ville kunde man gå fram till ett kors och lägga en sten som symboliserade något man ville lämna i sitt liv.
– Jag bröt ihop. Kände att jag behövde prata med någon, så jag och Eva som var en av ledarna och en slags mammagestalt i gruppen gick avsides. Jag frågade ”vad kommer att hända med mig nu, Eva? Kommer jag att bli en tråkig person som bara sitter och läser Bibeln”? Vi pratade i över en timme. Hon var väldigt lugn och lyssnade, efter en stund sa hon att ”om du tror på Gud och om Jesus är din frälsare då kan du kalla dig kristen”. Då plötsligt gick det jag hade känt från hjärtat upp till huvudet. Jag förstod, jag är kristen.

Nilla ser nykär ut när hon berättar. Hon talar om vårens händelser som ett ”halleluja moment”. Ett avgörande ögonblick som gett hennes liv ny riktning. Och framför allt mening.
– Ja, jag känner verkligen att jag hittat den där meningen jag sökte. Enligt mig är Guds kärlek det största i den kristna tron. Nilla tystnar ett slag. Ser ut genom caféets glasdörrar. Hade hon inte mött Gud skulle hon förmodligen jobbat på sin C-uppsats i Uppsala nu. I stället läser hon på Credoakademin i Stockholm. Soulmusiken omkring oss. Människor med laptops sneglar på 25-åringen som med inlevelse berättar om det senaste årets omvälvande händelser. Om mötet med kärleken.
– Jag har alltid känt till kärleksbudskapet, att älska sin nästa. Men det är först nu jag förstår vad det innebär. Jag har fått lättare att se det inneboende värdet, det goda hos människor. Min personlighet är ju till stor del densamma och jag blir fortfarande irriterad och retar mig på folk. Jag är inte perfekt. Men jag har fått en större förståelse och en annan kärlek till människor som jag inte kan förklara, säger Nilla Lindkvist.

Daniel Wistrand ur tidningen LIV

Pin Goog